Förstår inte hur jag inte kunde se vem du egentligen var efter alla dessa år. Förstår heller inte hur du kunde ljuga mig rätt upp i ansiktet. 

Blir så arg på mig själv för att jag trodde dig. För att jag försvarade dig varje gång någon sa något dumt om dig. Hur kunde jag vara så dum?!
Varför jag kan aldrig lära mig att lyssna på mina vänner? Det är ju ändå alltid dom som har rätt i slutändan.

Men allt det här är så sjukt. Jag hade en bild utav dig i fyra år. Även fast du sårade mig så var det alltid en sak jag höll fast vid. Visste att denna sak skulle du aldrig kunna göra. Aldrig. Och sen får man veta att du var precis som alla andra. Ett riktigt jävla svin.