Jag har tänkt och tänkt och tänkt på en sak i nästan tre år nu.
Ni vet personen jag skrivit om i måånga inlägg tidigare, mitt ex N. Vi har ju alltid gått tillbaka till varandra efter vi gjort slut, otroligt dumt egentligen! Man gör ju slut av en särskild anledning, och den brukar inte försvinna.

Iallafall så vet jag ju faktiskt inte varför vi har gjort slut alla gånger, eftersom det var han som gjorde det. Men det var inte det jag skulle berätta, utan jag har kommit på varför vi gick tillbaka till varandra.

Tänk er själva, ni pratar med en kille/tjej i ett bra tag, ni kommer bra överens, han/hon är söt och snäll, ni börjar gilla varandra, träffas, blir tillsammans och allt går bra. Sen flyttar den personen och man tror att allt ska krascha, men det funkar ett tag till. Sen helt plötsligt gör den andra slut? Och nästa dag är man tillsammans igen. Varför? Jo, för att det är TRYGGT! Man känner personen, man trivs med den, man vill inte vara ensam! Det är några anledningar, men när det gällde mig och N har det varit en annan, iallafall som jag känt.

Flera utav mina vänner har alltid sagt om oss; "Ni är menade för varandra! Det ska vara ni två! Släpp honom aldrig!" Och mina vänner litar jag på, så jag har intalat mig själv att det är så det ska vara. Det ska vara jag och N! Hur kunde jag nånsin tänka någon annat? Men det är ju egentligen inte ens så jag känner utan vad andra känner, vilket inte har något att göra alls med vårat förhållande. Men det är så himla synd tycker jag. Nu efter sista gången vi var tillsammans så har jag förstått att vi inte alls är menade för varandra, vi har glidit isär och blivit helt andra människor. Jag är inte den han blev kär i och han är inte den jag blev kär i. Vi har förändrats alldeles för mycket, och jag är riktigt ledsen över det. När jag gråter över honom så är det inte för att jag saknar honom nu, utan att jag saknar honom som han var för tre år sedan.