Till N, du läser antagligen inte det här. Nej, varför skulle du? Jag har för mycket dum stolthet för att kunna prata med dig, utan måste ta det här. Fegt, jag vet. Och det här är ändå något som du redan vet.

Du var min första kärlek, den första kille jag verkligen litade på. Den första jag blev kär i. Den första som jag hade sex med. Den första killen jag presenterade för mina föräldrar. Den första jag aldrig kommer att glömma!


Jag har inte ens berättat för min mamma att det är slut mellan oss, det gör så ont att prata om oss som att vi vore tillsammans! Hon frågar ofta när vi ska ses och jag svarar;" Snart tror jag (: " Jag klarar inte av att säga att jag misslyckats igen med ett förhållande. Och dig avgudar hon.

VARFÖR skulle det ta slut? Varför? Fan, jag går bara fram och tillbaka med mina känslor, säger ena dagen att det var bra att vi gjorde slut och nästa att det var så dumt! Kan jag bara bestämma mig??

Trodde att allt skulle bli bra när det där "hände" , kände att vi kunde prata igen på riktigt. Men så fick vi fel svar. Vad mycket som kan ändras då. Jag såg verkligen fram emot det, drömde om det inatt. Du passade verkligen in i rollen, nånting jag aldrig tvivlat på.
                                                         Nångång kan väl mina drömmar bli verklighet?